Ingenting kan göras ogjort. Ibland hänger skulden som en kvarnsten om halsen och andnöden kryper in i mig och tar över hela kroppen. Det kan gälla både det ena och andra, har man ingen ångest så har man inget samvete, men det finns gränser även för rimligheten i det. Mest slår det till när det handlar om ungarna.
Fyra barn gjorde jag till skilsmässobarn, till såna som man tycker synd om eller gör lustiga komediserier om. Nu läser jag att barn som växer upp med växelvist boende har det minst lika bra som de i kärnfamiljsparadiset. Annat var det när mina stora var små, då rekommenderades ett hem och (de facto) en förälder. Och min dotter bedyrar att hon repat sig, att jag och hennes mamma är som natt och dag, vilket är bra för henne, men helst inte samtidigt, och när jag sitter i köket mittemot mitt ex och inget känns alls, så vet jag att jag gjorde rätt.
Men ändå. Normen skaver.
Heter man Felix Herngren så löser man det genom att göra en komedi om hela saken, en TV-serie med tokroliga episoder, precis som filmen Tomten är far till alla barnen. Livet utanför normen är i bästa fall komiskt, i värsta fall tragiskt, men det är aldrig bara livet som vanligt. Ingen har har gjort sig rolig över tvåsamhet med biologiska barn as such någonsin.
Det är märkligt.
Jag envisas med att tro att det aldrig bara finns ett sätt att göra saker på. Sambo, särbo, nätverk, ensam, tvåsam, flersam. Ingetdera är särskilt mycket roligare eller bättre än något annat. Man kan välja eller så väljer livet åt en. Det råkar bara vara så att bostäder och familjerabatter planeras utifrån ett sätt att vara familj på. Det är vi som kallas bonus, men det är normen som får förmånerna.
Men det går ju att ändra på.
Fyra barn gjorde jag till skilsmässobarn, till såna som man tycker synd om eller gör lustiga komediserier om. Nu läser jag att barn som växer upp med växelvist boende har det minst lika bra som de i kärnfamiljsparadiset. Annat var det när mina stora var små, då rekommenderades ett hem och (de facto) en förälder. Och min dotter bedyrar att hon repat sig, att jag och hennes mamma är som natt och dag, vilket är bra för henne, men helst inte samtidigt, och när jag sitter i köket mittemot mitt ex och inget känns alls, så vet jag att jag gjorde rätt.
Men ändå. Normen skaver.
Heter man Felix Herngren så löser man det genom att göra en komedi om hela saken, en TV-serie med tokroliga episoder, precis som filmen Tomten är far till alla barnen. Livet utanför normen är i bästa fall komiskt, i värsta fall tragiskt, men det är aldrig bara livet som vanligt. Ingen har har gjort sig rolig över tvåsamhet med biologiska barn as such någonsin.
Det är märkligt.
Jag envisas med att tro att det aldrig bara finns ett sätt att göra saker på. Sambo, särbo, nätverk, ensam, tvåsam, flersam. Ingetdera är särskilt mycket roligare eller bättre än något annat. Man kan välja eller så väljer livet åt en. Det råkar bara vara så att bostäder och familjerabatter planeras utifrån ett sätt att vara familj på. Det är vi som kallas bonus, men det är normen som får förmånerna.
Men det går ju att ändra på.
För övrigt anser jag att gräns- och idkontrollerna borde flyttas från Hyllie till Skanstulls T-banestation. Bajare är farligare för Sverige än asylsökande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar