Man lever så länge man lär sig

När vi är i Göteborg brukar jag skojtjata på ungarna och Sara om hur mycket roligare Haga och Andra Lång var förr. Ruffiga kvarter, ockuperade hus, svartklubbar och skumma kinakrogar som sålde öl till underåriga. Det var tider det, brukar jag säga. De suckar. Jag skrattar. Inte fan var det bättre förr. Tänker lite på det där med de åtta fd språkrören som längtar tillbaka och tycker att dagens MP är skit och viker ner sig. De verkar inte minnas hur det var. Vi satt i muggiga lokaler och stecilerade flygblad och skrev motioner som ingen brydde sig om. Vi drömde om att sitta i regeringen och att få partilokaler där man inte blev sjuk av att vistas. Som jag minns det, men minnet är en falsk vän och det om något borde man fatta med åren.  Åldrandet gör olika saker med en. Några blir gnälliga som exrören och typ Lundell i sina tirader i de senaste bloggliknande böckerna, medan andra håller sig i shape, som Springsteen till exempel. Jag tror det handlar om lärande. Om man måste lära och lära igen och om, antingen för att man vill eller för att livet gjort det nödvändigt, så blir nostalgin aldrig ett alternativ. Man lever så länge man lär sig. Inte tvärtom.
Och jag då? Jag kanske räddas av alla uppbrotten, av kampen mot demonerna och att jag bokstavligen måste hålla mig nykter för att överleva. Andra kan hålla sig med lyxen att vara självgoda, de kan sitta i hus med utsikt över hav eller böljande sädesfält och drömma om gårdagen och förbanna nuet, men jag som aldrig duger i mina egna ögon, för mig där mest är mest fel och motgångar räknas, måste lära hela tiden. Så håller det på. Det maler i mitt huvud. Jag drivs av rastlöshet och ångest. Men jag lär mig. Jag lever.