Önskan bort, längtan hem

När man inte bloggat på, jag vet inte, en vecka eller så, så står ämnena som spön i backen. Det har varit jul och bara det drar av lager efter lager av minnen av julmust, klappar och snödrivor. Och att träffa sin dotter, syster och mamma, det är bara det en sjö att ösa ur. Min mammas självklara gästfrihet och godhet, min dotters ögon som är som mina och som bär på liknande tankar och är min avbild i så mycket. Min systers hårda kramar och humor som gör att man alltid är hemma med henne även om det var nåt halvår sedan vi sågs. Med min andra syster blir det alltid samhällstillvänt och relationer, erfarenheter av vackert och fult, men hon är ute i skogen, ute i sin stora lycka med kärleken hon till sist fann.
Men det är en bild från ett kafé i en spansk stad som till sist fångar mig. En kopp choklad med churros på ett fat bredvid, ett minne starkt som chili från en helt annan tid i mitt liv. Jag och en vän drog runt på vägar och järnvägar i Spanien, det var vår och olivträden blommade och lastbilar spydde ut avgaser och vi började en hel del dagar med just denna meny, varm choklad med friterade degrullar till. Inte så hippt. Jag vet inte vad vi gjorde om dagarna, vi drog omkring, vi var vänner och vi talade om livet och världen, högtidligt, tvärsäkert och hoppfullt. Än skulle vi öppna kafé, än skulle vi flytta till Stockholm, allt, verkligen allt, var möjligt, som det kan vara när man är ung.
Nu skulle man inte orka vara dammig och smutsig veckor i följd, nu vill man ha badrum och bekvämt. Men i sommar ska det i alla fall tågluffas igen, jag och Sara, och då åt ett helt annat håll. För längtan till främmande röster och dofter tar aldrig slut, önskan bort, längtan hem.