Årets födelsedagslåt

Jag är inte Jesus. Tror inte ens på honom. Jag älskar inte mina fiender. Några ska jag bara hålla mig undan, men andra ska jag konfrontera. Jag testade att vända andra kinden till, men det funkade inte alls. Jag var ett mobbingbarn, stukat och sårat. Det var dyrköpt, men jag insåg att ibland måste man slå tillbaks och då hårdare så att man säkert vinner. Allt det här är såklart metaforer, jag har aldrig i hela mitt vuxna liv burit hand på en annan människa.
Men att älska alla är en övermäktig begäran att ställa till sig själv. Man kan gå in i väggen för mindre. Nu när jag korsat linjen till mitt femtiofjärde år märker jag att tålamodet tryter. Jag orkar allt mindre med dumhet, spelad indignation och medvetna missförstånd och jag är anmärkningsvärt nog mindre rädd för mina demoner än någonsin förr. Jag vet att det mörka finns i mig som i alla andra, frestelserna kommer som doft av rödvin och parfym, den vill att jag ska skippa löpningen och hänga i soffan istället, de försöker få mig att stöta bort dem som bryr sig om mig, försöker få mig att nedvärdera mig själv och istället slänga mig utför stup.
Men jag står fast vid mina commitments, oavsett vad som lajkas i trådar eller sägs öga mot öga. Årets födelsedagslåt till mig själv blir: Inte skyldig. Bäva månde världen, jag har minst en tredjedel av livet kvar.