Bobby Jean

Ögonen vandrar snabbt över raderna i Bruce Springsteens utmärkta, men slarvigt översatta biografi. Det åks bil i barndomen och dowop-musiken flödar ur högtalare i öppna bilar längs Jerseys kust och tiden går och Max Weinberg räknar in och Jon Landau skriver att han sett rockens framtid och hur rätt hade han inte i det?
Och manlig vänskap, det där mystiska. Bobby Jean. No surrender. Blodsbröder i sommarnatten som kan prata om allt och delar cigg och allt vad män nu gör när de umgås. Jag vet inte riktigt. Det är sällan jag varit inne i det där. Mina Bobby Jeans har bara funnits i några enstaka exemplar, varav en är kvinna, mest har jag umgåtts med de olika kvinnor jag levt med eller dejtat och folk på nätet när det varit läge för det. Jag har saknat vänskapens sötma, den där delade ciggen och förtroligheten, men det har uppenbarligen inte varit min lott. Jag är en misfit, en varg som söker sin flock men stöter bort den i nästa stund. Det kan vara min hjärna som automatiskt byter frekvens när någon kommer för tätt intill, jag vet inte. Öppen är jag, rent av gränslös ibland, jag minns hur någon sa det till mig och hur stött jag blev, men, ja, sån kan jag vara. Jag kryper upp i fåtöljen och i soffan bredvid sitter Sara och surfar och vår kanin lyssnar på trafikbruset från gatan och vädrar choklad. Sönerna är ute på sitt, träffar polare och kanske delar en cigg i nåt gathörn och kollar läget. Sådär som snubbar gör. Om det nu är det man gör.