Milano. By far de snyggast klädda människorna på jorden och troligen även den godaste maten. Spårvagnar från 1928, som rullar som om de inte gjort annat de senaste 89 åren och så är det ju också. Gigantiska torg och en järnvägsstation i prima fasciststil med uthuggna lejon på fasaden. Och så sprickorna i fasaden, de inte så snyggt klädda, de som tigger och säljer småskit i gathörn och vid stationen, de med trötta ögon och sänkt blick. Jag är här på uppdrag och det är i ett annat land på alla sätt och vis. Köper en ny halsduk och en röd slips, det är så man ska se ut när man förändrar världen, formell, utan risk att få missrespekt (kan man skriva så?) för sitt utseendes skull. Allt är inte Trump här i världen, det finns motkrafter, folk som planerar för bostäder och mänskligare gator, torg och parker där man kan vistas och mötas. Vi talar och nätverkar och fler än man kan tro brinner för förändring och färre än ni tror är brödpolitiker eller karriärsugna. Det mesta sker i relativ tysthet. Det är mer punk än att skrika sexistiska invektiv på nätet, ifall ni undrar.
Sen loggar jag in på mailen och det är jobbet och min första värld. Jag läser att många är sjukskrivna och att Anders ofta är tjänstledig för politiska uppdrag och att det vore bra om samma vikarie återkommer för honom. Ja, det vore bra. Det vore också bra om vi som åtar oss svåra uppdrag slipper jantelag och skuld.
Annars går det ju bra att ställa upp själv i valet.
För övrigt är det väl ungefär samma dimmiga väder här som där. Samma populister och samma alkohol, fast deras språk sjunger opera och vårt som ett dansband.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar