20 november 2016

MP(r)

Vår partiledning har under de senaste åren inte varit ett under av lyhördhet och deras markkontakt har då och då varit obefintlig, särskilt när det gällt att hantera vissa herrar som utan en blinkning fikar med fascister eller diskriminerar på grund av kön eller att låta frasradikala kändisar skriva kulturprogram (som sen hamnade i runda arkivet). Så mycket har man suttit i sitt torn att man inte haft en susning om hur snacket går på golvet och att golvet inte i huvudsak ligger på gatorna runt Nytorget i Stockholm. Det tog också alldeles för lång tid innan man lyfte in duktiga doers från kommunpolitiken i laget. Man borde rimligen börjat där: vem kan bevisligen göra något, den tar vi.

Detta vet ni att jag tycker och också att vi lallar väl mycket med idvänstern och använder skygglappar i internationella frågor emellanåt.

Men hur kritisk man än är, så får man bestämma sig om man är med eller inte. För den som inte pallar trycket finns alltid alternativet att lämna in idbrickan, avsäga sig arvodet och bli en fancy fri tyckare. Gör du valet att vara med i gruppen så får du underordna dig dess majoritetsbeslut och inte dumma dig i media för att få klick och ryggdunkar. Det är alltid majoritetens tolkningar av programmen som gäller, ingen står över eller utanför det. Och handslag gäller. Sen jag blev kommunfullmäktigeledamot och vice ordförande i tekniska nämnden har ni inte kunna läsa ett kritiskt ord om de beslut mina grupper fattat. Så ska det vara. Det är klassisk arbetarmoral.

Så den lilla MP(r)-gruppen får inordna sig eller gå. Vill man aldrig smutsa ner sig, så kommer man heller aldrig att förändra något.

Inga kommentarer: