Ta ditt kaffe svart

Första gången jag var i New York bodde jag inte så långt från Trump tower. Man sa att det ägdes av en fastighetsmagnat som egentligen hade velat bygga tornet högre än Empire state building. Man såg bilder på mannen i tidningen. Han verkade vara en lite cool snubbe, lite studio 54-aktig. En glamorös fru hade han också, sas det. På den tiden var New York inte så turistiskt så nu, Times square var inte det tivoli det blivit, utan tvärtom lite farligt på kvällen och på 42nd väster om 8th skulle man helst inte befinna sig om livet var en kärt. Ingen kunde tänka sig att mannen med tornet en dag skulle väljas till president, men ingen kunde heller förutse att det en dag skulle vimla av turister i Meatpackingdistriktet på södra Manhattan. Hela ön har blivit gentrifierad och fin och till och med ölen är god i dessa dagar, säger de som dricker sånt. Men de som bor i trailer parks eller i ändlösa villaförorter i the flyover states tittar inte lika storögt mot det fina New York eller det likaledes putsade DC. De som köper pommes i storpack och sveper en Coors istället för svindyr sushi och mikrobrygd grumlig öl ser med vanmakt på hur några har och andra inte har. De känner sig inte så väldigt överordnade, trots sin vita hud och manliga kön. Det är likadant i Midlands i England eller i brukssamhällenas nedgågna miljonprogramförorter i Bergslagen. Den som tappat sin ställning eller aldrig haft någon, den som osynliggörs och aldrig nämns i de fräcka late night-showerna, eller avfärdas som vita kränkta män av idvänstern, de som inte svarar när SIFO ringer, kommer förr eller senare att höra av sig på något sätt och skaka om alla välformulerade och snygga vinnare på marknaden.
Jag tror att ödmjukhet och öppna öron kan vara en bra början för att nå fram till dem som tappat tilliten. Kombinera det med promenader på egen hand i områden du bara läst om i polisrapporter eller hört Springsteen sjunga om. Ta dig ut från de snitslade banorna, häll ut latten och ta ditt kaffe svart.