Min äldste son bjöd mig på döner i stan. Han kan mig. Innan hade han gett mig en påse med mitt favoritgodis och en modell av Tintins månraket, för Tintin har varit en följeslagare under våra år tillsammans. Ni som följt bloggen under alla år vet att vare sig han eller jag i alla delar trampat de vanligaste stigarna, utan snarare irrat och ändå oftast hamnat rätt. Han berättar att han gjort högskoleprovet. Kanske börjar han på högskolan, kanske är det bra nog att arbeta som barnskötare. Den som lever får se. Och vi pratar politik, sport och relationer och jag tänker på hur man fått baxa sig fram genom terrängen och hur svårt det kan vara att vara förälder, men också hur svårt man gör det för sig. Mina fyra barn är lyckade, var och en på sitt sätt och kanske inte alltid i gängse mening, men de är goda människor med inre eldar som brinner mot orättvisor. Ändå är det missarna jag räknar, de gånger då allt blev fel, uppbrotten, sveken, trots att jag vet att sånt är oundvikligt i ett liv och att det hade varit sju resor värre om jag försökt stanna hos deras mammor. Mina barn har fått fler att älska, men normen skaver som en tröja som krympt i tvätten, så det går inte alltid att värja sig. Men när jag ser in min äldste sons vackra bruna ögon, så ser jag hopp och framtid. Och han bär sin mors vackra leende. Allt kommer att bli bra. Oroa dig inte, farsan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar