Inte beredd att dö än.

Jag vet varför vi blir förälskade i henne och sitter som leende dumma fån och vinkar tillbaka när hon vinkar åt oss. Hon må vara 35 och boendes i LA, hon må fylla elva islador och dirigera band och publik, för oss är hon ändå den där ungen från Hammarkullen som ser världen med stora ögon och inte tvekar om att hon har rätt till en plats där. Hon gör revolution med ett leende på läpparna och ympar in sin kärlek i våra frusna medelålders blodomlopp en regnig novemberkväll, som om det vore den enklaste sak i världen. Vi funderar på att ta med henne hem, men hon låter sig inte tas av någon, utan vandrar vidare i sin mission.
Och man glömmer att söndagen snart är här och att det i vardagen inte är en dans på rosor att göra det man är satt att göra.
Man ska inte ta skit, men heller inte ge skit. Laleh hjälper oss att se oss själva i ögonen. Jag tänker på nära och kära som sliter och försöker gå den smala vägen och mina egna vändpunkter, att vakna på en parkbänk till fågelkvitter och veta att från och med nu måste jag göra allt nyktert med öppna ögon och natten före operationen inne på sjukhuset när pulsen sjönk ner mot 20 och jag trodde att allt var förbi och hur jag lovade ärlighet och trofasthet mot allt som var viktigt om jag bara fick känna lite till. Det förra håller, men det senare föll redan efter en månad, när jag pudlade och inte stod för mina ord. Men jag lovade inte att aldrig misslyckas. I'm not the freakin' Messiah. Vi som tyvärr bara tror på det här enda livet, måste göra det vi vill göra här och nu. Och jag är inte beredd att dö än.