Nostalgi - trist som Retro FM

Dagisungarna vill ha musik när vi äter middag, så jag skruvar på en närbelägen radio. Det är Retro FM. Lalala från tre decennier som blandas. Bra låtar och såna man hade hoppats att aldrig behöva höra mer. Nostalgi. Lite som bakgrundsflimmer till sverigedemokraters och vissa vänstermänniskors längtan bakåt. Men. Det var det ju inte bättre då. Välfärden funkade inte bättre, inte skolan, inte den psykiska hälsan, ingenting. Maten var tråkigare, mobbare fick kicka ifred och folk som levde utanför normen kunde fritt förtryckas och steriliseras. Tror man att det var bättre förr har man helt enkelt ingen koll. Det är historielöst och okunnigt. Palme var en vapenkrämande gråsosse och ingen vänsterhjälte. Hemmafruarna bröt sig loss for a reason.
Men tar man det bästa från tre decennier så är det inte Oa hela natten med Attack, Please release me med Engelbert Humperdick eller Gråt inga tårar, som tonar fram ur högtalarna, utan mer Strawberry fields forever, Hotel California och Öppna landskap. Man glömmer det som inte passar och lurar sig lycklig. Man romantiserar dass på gården och glömmer svavelsmogen som låg som ett täcke över oss barn i stan. Och framtiden kan inte byggas som nåt lalala som man hört tusen gånger förut. Framtidens kanaler spelar låtar vi ännu inte hört.