Hälsning från Israel

Kära vänner, kollegor, jag sänder hälsningar från ett folk på Medelhavets östra sida. Ett folk som bokstavligen rest sig ur askan för att bygga en framtid i sina förfäders gamla land. Det är härligt att vara här och jag blir lite Afzeliushögtidlig i värmen. Ja, jag vet att han höll på det andra laget, för det är tydligen olika lag som man ska hålla på. Uniformerna är många här i landet där värnplikten är upp till tre år och där samtliga unga, utom de som är muslimer, kristna eller ultraortodoxa deltar. På tåget från flygplatsen och till stan satte sig en soldat mitt emot mig på Ha-haganah stationen (ironiskt, för er som fattar) och bad tusen gånger om ursäkt för att han bredde ut sig. En ung kille, mellan min andra och tredje unge i ålder. Artig, blyg. I morgon kanske han skickas till gränsen mot Gaza, till en checkpoint utanför Hebron eller uppe i Golan där röken och artillerisalvorna på andra sidan gränsen i det söndervittrande Syrien aldrig tycks vilja ta slut. Här yvingas många bli vuxna fort. Friheten att slippa mördas, förföljas eller bära gula stjärnor kostar.
Men jag är inte här för världspolitik, jag är här för att jag aldrig slutar att lockas hit. Inte bara för berättelserna om folket som byggde en storstad på sanddyner och fick öknen att blomma, utan för att jag trivs att vara här. På cafeet i början av Rotschild vajar prideflaggan och bara 20 mil här ifrån avrättas bögar eller får ruttna i fängelsehålor, för att tala med Kajsa Ekis Ekman. Jag tar en islatte och tänker att dom därhemma skrattar i smyg åt mig. Mjölk i kallt kaffe, liksom. Köper en hamsa till min dotter på marknaden, den ska betyda lycka och är en symbol för bägge de stora religionerna här nere. Jag badar och blir bränd av maneter och lyssnar på det eviga klickandet från strandtennisen. Det luktar Shwarma och avgaser och Måns sjunger Heroes ur högtalaren och överröstar både ac och animerade diskussioner på vacker hebreiska. Jag hälsar er från Israel.