Invandringens kostnader

Det doftar kebab och indiskt när jag går uppför trapporna i huset. Kebab och indiskt, därför att vårt hus är välsignat med restauranger, på hörnet ligger även ett japanskt matställe. Prisat vare denna mångfald, men vårt favvoställe är ändå Sara tvärs över gatan, även om den glade ägaren ibland förväxlar olika beställningar. Och nu förväntas jag skriva något om hur vi tjänar på invandringen, hur bra det är för Sverige och mig. Men jag vet inte, jag. Precis som det där med matdofterna är det lätt att förgå sig i matematiska övningar och få ihop en kalkyl som gynnar endera idén om stängda gränser eller den idé som jag förespråkar, den om öppnare gränser.
För min privata ekonomi hade det nog varit bättre om mångfalden och utbudet i min stadsdel inte vore så stor. Falukorv är billigare än sushi, fläskfärs billigare än falafel. För Malmös del kan det mycket väl vara så att invandringen kostar, i varje fall på kort sikt. Jag vet som sagt inte, och tänker inte ta reda på det heller.
Mitt förslag är att vi skippar kalkylerna. Jag är inte för rätten att så långt det är möjligt bosätta sig varhelst man vill för några kalkylers skull eller för att det ska lukta gott i mina hemkvarter. Min drivkraft är varje människas rätt att välja sitt liv och sin väg. Frihet, ni vet. Och den får kosta det den behöver kosta.