Bubblan och Hebron

Klockan åtta på kvällen går en man mitt på Bograshov endast iförd flipflops, badshorts och en kippa på huvudet. Det sorlar på uteserveringar, två hundägare står och språkar och det är 28 grader varmt. När jag sen kommer till kvarteret bredvid mitt hotell har polisen spärrat av och skjuter några väl valda skott på ett okänt föremål. Jag frågar mannen som säljer vykort och cigg i ett hål i väggen vad det är och han tror att någon bara glömt sin väska. Han skakar på axlarna och folk passerar utan att ha noterat något.
Portieren på hotellet säger å andra sidan till mig att Tel Aviv är en bubbla. Han gjorde aliyah från Frankrike för fyra månader sedan. "Det är säkrare här", säger han. Sen undrar han hur det var i Hebron där jag var igår.
Den frågan låter sig inte så lätt svaras på. Jag fick leta ett tag för att hitta den där turen utan agenda, med en ung palestinsk man som guide på förmiddagen och en bosättare som guidade på sitt sätt på eftermiddagen. Vi var drygt 20 som vågade utmana våra föreställningar. Det är inte det vanliga. Vi kom med buss, den israeliska som snurrar ett varv i Kiryat Arba innan den vänder utanför patriarkernas grav. Bussen är armerad för att kunna ta beskjutning, bara det så surrealistiskt och på vägen passerar vi både palestinska byar och judiska bosättningar, men mest är det ödemark och jordbruksmark och till synes gott om plats för alla som skulle vilja slå sig ner där. Och våra guider visar oss runt och vi är frågvisa och spräcker alla tidsscheman och vi får nästan kasta i oss lunchen hemma hos familjen som vill berätta om sin vardag. Hebron har länge funnits på mon karta och i mitt liv och redan första gången jag var här ville jag besöka stället, men det var stängt av säkerhetsskäl eftersom Arafat skulle komma. Det jänns som evigheter sedan.Oslo fanns, men ingen barriär. Men det var då och nu är nu. De bägge sidornas representanter/guider glöder i sina övertygelser och jag tänker att det är väl tur att inte just de två ska förhandla, för att det hade blivit svårt. Men de tar varandra glatt i hand när vi så att säga byter sida efter lunch och går från försäljarna i basaren som försöker sälja palestinaschalar och lergods, till det mer stillsamma livet bland bosättarna. Vår palestinske guide berättar utan problem att alla palestinska äktenskap är arrangerade i Hebron och att biografer är förbjudna. Han ler lite generat och säger att det är en konservativ stad. Och Hamas har alla platser i city council, men PA styr i alla fall, för det är de som har vapnen. Tur det, får man kanske säga, för enligt Hamas är Tel Aviv lika mycket ockuperat Palestina som Västbanken. 80 procent av staden tillhör den palestinska myndigheten är och no go-area för bärare av israeliska pass och helt fri från soldater, om nu inte PA:s män ska räknas in där. När vi kommer in och det är som att vara många ställen i arabvärlden, folk i mängder, försäljare och biltutor. Jag vet att skenet kan bedra, men det är väldigt vardagligt. Inga checkpoints, inga kontroltorn. De kvarvarande 20 procenten av stan är kontrollerad av militären och där får israeler gå, men det gör de inte. Man tar bilen eller bussen direkt till patriarkernas grav eller hem till bosättningarna och de allra flesta kommer såklart aldrig någonsin dit. Även där går livet sin gilla gång, folk dricker kaffe, soldater gäspar och några barn spelar boll. När vi passerar ett av de hus som räknas som bosättningar säger den palestinske guiden att den var en skola tidigare, men efter 1967 blev det en bosättning. När vi senare, på andra vägar ser samma hus från andra sidan säger vår judiske guide att huset var i judisk ägo men stals av jordanierna 1948 och gjordes om till skola. När den ene guiden säger Abraham så säger den andre Ibrahim, när den ene säger 1929, så säger den andre 1967. När vi i tur och ordning frågar dem varför de bor i Hebron, så svarar bägge att de hör hemma där.