Profilbild från Jerusalem

Lägger upp en profilbild från Jerusalem på Facebook med mig själv i hatt och tunn jacka. Tre år gammal är bilden, tagen dagen innan jag sprang mitt livs backigaste maratonlopp i sagda stad.
Det var vårligt, vilket i Jerusalem betyder regn. Solen stannade i Tel Aviv och blir det någon mer mara i det landet, så blir det den platta soliga staden vid kusten. På själva marathondagen var det shabat och allt var stängt i de judiskdominerade kvarteren och jag fick ta taxi till startplatsen vid parken nere vid Knesset, vad den nu kan heta. Lerigt var det och alla löpare huttrade i regnet när starten gick så ohemult tidigt på morgonen.
Men bilden är alltså tagen en dag innan, och det är ett kärt återseende, ett glatt minne.  Jag står på självaste Olivberget och Klippdomens kupol lyser i guld bakom mig, där den sticker upp ur gyttret. Vi var långt ifrån ensamma däruppe, rader av turistbussar släppte ut människor med alla jordens tungomål, förutom hebreiska och arabiska som är traktens egna språk. När man trampar Jerusalems mark, så vilar ens fötter på lager på lager av historia. Så är det såklart på många ställen, men ingenstans är det så påtagligt som där. Den som vill kan ägna mycket tid åt att andas in gamla oförrätter, men de flesta är klokare än så och lever i nuet. Pragmatismen sticker i ögonen på några när man kan köpa palestinasjalar i de judiska kvarteren och starkt proisraeliska t-shirts av arabiska försäljare, men det är pragmatism som skapar fred och inte heliga principer. Förresten vet jag inte om jag någonsin kommer att springa marathon igen. Kanske får jag sänka mina ambitioner till långpromenader och kortare lopp. Till Jerusalem kommer jag i alla fall garanterat tillbaka.