Natten mellan onsdag och torsdag sjunker mina hjärtslag till en hittills oanat låg nivå. Folk kommer rusande genom sjukhusets gråa korridorer och sätter dropp eller vad de nu gör. Själv svävar jag i svart en stund, utanför, bortom allt vad region Skåne och dess fina arytmiklinik heter, långt från påståenden och identiteter. Allt slutar gott och väl.
Nu är det drygt två dygn senare och jag ligger här i min egen säng med plåster och bandage, en räddad kropp skyldig att ta ansvar för min del av allt. Det var nära, fattar jag nu. Det var på allvar. Och jag tänker att det är min plikt att bry mig, att inte stanna på samma ställen och att faktiskt ta de konfrontationer med världen och människor som behövs, att aldrig fega ur och vara till lags. Den som har problem med mig är den som har problem och det är hens ansvar att deala med det.
Så tänker jag, samtidigt som jag är oändligt tacksam över det jag har som är bra, över dem som står mig nära. Livet går vidare. Livet vill levas och utan kamp inget liv.
Sabbat hela veckan under olika namn since 2005. Sanningar och överdrifter, kärleksförklaringar och en smula avsky
21 februari 2015
Utan kamp inget liv
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar