14 februari 2015

Promenad genom Sveriges Chicago

Sara och jag går ut och går en sväng. Nere vid Triangeln säger en tant högt och tydligt till sin väninna att Malmö nog är Sveriges Chicago ändå. Med gäll röst ropar hon ut sitt budskap så att Systembolagets fönster dallrar och EU-migranterna som som sitter där med sina smutsiga pappmuggar tittar upp och undrar vad en halvfet svenne har att gnälla över. Men damen skälver av indignation. Det händer ju så mycket, som det heter. Jo, vi vet. Vakter som dunkar nioåringars huvuden i betonggolv, påtända snubbar som sånär kör ihjäl en liten unge med medföljande mamma på Amiralsgatan. Lite senare samma dygn ska en dåre i grannstaden öppna eld vid en bat mitzvah, därför att judar förtjänar att dö i hans förvirrade värld.
Men ännu är det lördag mitt på dagen och jag gör det kan för att hänga med min frus snabba steg över övergångsstället och vi pratar om det där vi hört. Skulle det vara så dumt om Malmö vore Chicago, då? En fin stad vid randen av ett stort vatten som skapat presidenter och nobelpristagare och verkar må bra där i mellanvästern, eller vad det nu heter. Vi skrattar, vi är bildade och kan kosta på oss att uttrycka oss nedlåtande om galna tanter på offentlig plats. Inte så fint av oss.
I Pildammsparken tältar EU-migranter och vän av ordning vill köra bort dem, medan radikaler med tak över huvudet och stimulerande jobb slåss för deras rätt att göra delar av parken till en kåkstad. Man kan undra varför de inte själva tältar i parken och viggar enkronor, om det nu är så fint. Jag tänker inte köra bort någon här och nu, men vet samtidigt att det som av nöden får godtas på kort sikt, inte är värdigt i längden. Jobb och bostäder är kärnan i den svenska välfärden.
Men precis som svenskar drog till Nordamerika för att söka lyckan måste andra få pröva sina vingar här. Chicago som Chicago. Men det var kanske inte så hon menade, tanten.

Inga kommentarer: