Styvdottern och kaninen

Hon vill ha en kanin. Och vi tycker väl något i stil med att här i Malmö är parkerna fulla av kaniner, så det är väl bara att gå ut och ställa sig där om man nu vill se hoppande djur med långa öron. Men styvdottern tog inte riktigt det där för ett fullständigt svar. Och nu skulle alltså grannflickan flytta till Stockholm om ett halvår och kunde tänka sig att överlåta kanin, bur och hela kittet av fan vet allt man har till en kanin. Koppel, kanske?
Men vårt blytunga svar förblev: nej.
Några gnagare (är kaniner gnagare?) skulle inte välkomnas bei uns i lägenheten. Här är liv som det är ändå, tack så mycket.
Så slutade frågan. Kunde man tro.
Och styvdottern återgick till sitt rum och så var det med den saken. Men efter bara en stund kommer hon tillbaka till vuxenvärlden med ett fullskrivet papper. En lång redogörelse av kaniners förträffliga egenskaper som husdjur och hennes egna talanger och rika kompetens som skötare av dessa morotsätande tråkmånsar.
Och då kan man bara kapitulera. Om barnet tror att förändring är möjligt och att god argumentation biter, så måste man falla för det. Så med tiden kommer det nån bur med nån snuffe i. En individ mer eller mindre här i huset märks väl ändå inte.