En tsunami av plåt

Varje morgon när jag cyklar till jobbet möter jag den gråa vågen, tsunamin av plåt som väller in i mitt Malmö. Det ser helt sjukt ut, ensamma män och en och annan kvinna som sitter i ett ton plåt och skitar ner och tar plats. Det är en orimlig bild, det är förlegad teknik i snygg förpackning. Skulle bilismen uppfunnits nu, skulle vi aldrig upplåtit halva stans yta åt den. Vi skulle aldrig köpa ett system där folk tilläts förpesta mina barns skolväg med avgaser.
Nu seglar trafiken upp som lokal valfråga som aldrig förr. M vill ha strid och det ska dom få. Vi gröna står för en modern syn där stadsrummet används smart och där klimatvänliga sätt att ta sig fram gynnas. De röda partierna velar en smula, men tycker nog som vi om de vågar känna efter. Men att krama plåt är som att förespråka vargjakt och hemmafrulöner. Det är gammaldags och lockar inte så många. Det är lite trött och visionslöst.
När jag cyklar hem går plåtfloden åt andra hållet. Lika meningslöst och slösaktigt det. Sen blir det natt och svarta asfaltytor blänker i regnet och längtar efter förändring.