Fransk chanson och att vara någon

Jag var ung den gången och hade mitt allra första jobb på en förskola i Arlöv. En dag skulle jag hjälpa till i köket och jag gick runt och visslade Je ne regriette rien, vad jag nu kunde veta om att eventuellt ångra på livets höst. Jag var ju ingen sparv från Montmartre, utan en ung och nyfiken människa från Göteborg som just flyttat till Malmö. Åttiotalets sol lyste utanför fönstret, världen var ny och hoppfull. En dansk kvinna gick runt och städade, hon kan ha hetat Mette eller Jette, jag minns inte helt. Hon nickade och frågade om jag gillade fransk chanson. Jag nickade tillbaks. "Hved du så hvem Boris Vian er?" Hon tittade uppfordrande på mig. "Nej", fick jag svara, för det visste jag ju inte. Edith Piaf var väl den jag hört talas om, men att chanson var något man skulle hört talas om visste jag säkert. Det var ju så det var: man skulle ju gilla vissa saker och sky andra.
"Så kender du heller ikke noget til chanson". Mette/Jette log och drog vidare med sin städvagn. Hon var en ganska tyst människa, men ibland sa hon klarsynta saker och livet och världen. Och jag tänkte på mig själv och det där med att man vill vara någon man egentligen inte är, framstå i ett visst ljus för att andra ska bli imponerande. Jag var dryga 20. Inte ens då tyckte jag att jag dög som jag var. Expert på fransk chanson skulle jag vara ovanpå allt annat. Men jag är inte expert på något alls. Några saker kan jag lite mer om och några lite mindre. Och några av de klokaste och intressantaste människor som finns gör enkla saker som att dra städvagnar och bära ut post. Man måste inte vara någon i andras ögon.