Never can tell

Bruce Springsteen står på scen i Leipzig och någon har skickat upp en sittdyna som det står Never can tell på. Ni som sett världens bästa band live vet att folk skriver önskningar på sittdynor, pappskivor och på sina kroppar och bossen väljer och vrakar och det blir en del av showen. Och nu var det alltså gamla Never can tell. "Man, vi har inte kört den sen vi var sexton, skrattar Bruce och konfererar med Steve om tonarter. Sen instruerar han blåset lite snabbt, byter gura, ber publiken lalla med, skriker one-two-three, Max bankar igång och så kör dom. Så fantastiskt. Så bra.
Men inget kommer från inget. Jag läste i en springsteenbio att han vid sexton års ålder satt åtta timmar om dagen med gitarren. "That damned guitar", klagade hans farsa. Jag har alltid imponerats av målmedvetna människor. Kanske för att jag är precis tvärtom själv. Mina tentakler går i alla möjliga riktningar och jag har inte precis någon specialbegåvning eller så. Det funkar bra ändå. Mitt liv är för det mesta gott, även om jag stundom sjunker ner i hål djupa som gravar och lika mörka.Men mod och motivation är fint och skapar allt det där som vi andra får njuta och imponeras av. När avundsjukan biter till mot vår hals kan vi istället försöka att vara glada för den andres skull. Sen vet du inte något om hur någon har det i sin ensamhet innan sömnen. Själv är jag glad om jag får vara med.och förändra världen ett tag till. Lite resor och glass är också fint. Kan jag vara lika snygg som Bruce vid 64 tänker jag heller inte klaga. Och ta ut Never can tell på guran kan väl inte vara så svårt