När man blivit en metafor

Jag hörde det igår. I ett fullsatt rum i kulturkvarteret s:t Gertrud här i stan. När diskussionen om miljöbelastning och livsstilar kom upp. Och sen idag igen i en sunkig skolsal på Dammfriskolan. Man hör det lite då och då och det berör mig och träffar en smula.  På samma gång är det sorgligt och sant och helt fel. Jag har blivit en metafor. Såna som jag talar man om, gärna med tilläggsepitet om hudfärg och klass. Män i femtioårsåldern. Som jag liksom, men ändå är det sällan eller aldrig mig det handlar om. Det handlar om bilar med hög motorstyrka, om makt och positioner. Om strukturer och utseenden och värderingar.
Och det spär på min pågående kris, för om jag vore sådär välavlönad, maktfull och överviktig och bilkörande som metaforen betyder, så vore jag ju åtminstone det. Nu är man inte mer vinnare än för 20 år sedan,  inte rikare än då och knappast någon med makt direkt. Och jag tror mig om att gärna flytta på mig och välkomnar nya hårt blåsande vindar. Men jag värjer mig mot att bli en sittande duva på skotthåll. Jag springer i zickzak och intalar mig att ålder bara är ett nummer.