Var femte farsa. Typ.

Jag vet att jag inte är ensam i det, men det är ingen större tröst. Jag tackar däremot alla världens gudar för att jag la av i tid och för att mina barn bara har diffusa minnen av vinglas som spilldes ut och att jag blev trött och la mig innan dem fast de var små. Jag närmar mig femtio och tänker med fasa på var jag hade varit om jag inte dragit i nödbromsen. Hela mitt liv har jag sett alkoholism omkring mig. Inte mina föräldrar, men på ganska nära håll. Det är fortfarande hyschhysch kring det där, men vi måste förstå vårt arv och ta hand om det. I mina ådror rinner blod av omåttlighet och jag är varken den förste eller siste. missbrukaren i min släkt.
Farsan och morsan ville lära oss att dricka måttligt, men det går inte, det enda man lär sig är att drickandet är något vuxet och glatt. Och vinet blev min käraste och förtrogne tills allt hann ikapp mig i pildammsparken en vårdag tillräckligt länge sedan. Kanske är det dags att på allvar börja klä av drogen dess vackra kläder och betrakta honom som den jävul han kan vara? Var femte unge. Bara tänk tanken. Det kunde varit mina, det var snubblande nära.