Bryan Adams i Jordanien

I Jordanien köpte jag två kassetter med arabisk schlagermusik. Snubben i affären velade länge och väl innan han rekommenderade några artister och sen vek han sig dubbel när jag gick ut och sa nåt rått till sin polare  för priset jag betalade var säkert ett smärre rån, men jag lät mig blåsas på några tior. Big deal, liksom. Jag tror jag lyssnade på kassettbanden en halv gång. Det lät nämligen helt förjävla illa. Jag gillar rockmusik, punkt slut.
Men under några år ville jag gärna vara korrekt och passa in. Detta var nittiotal, invandrare sköts på öppen gata och kors och flyktingförläggningar brändes ner. Det behövdes en tydlighet. Men ibland gjorde vi oss till löjdar. Vi åt äcklig mat och lysssnade på tradig musik för att visa att vi inte var som sjöbobönder eller Bert Karlsson.
Nu tänker jag väl mer att det jag gillar är lika fint som det som som andra gillar och god mat är god mat oavsett ursprung. Jag litar på min övertygelse om lika rätt och då behöver man inte stila sig och klä sig si eller så, det räcker att använda hjärnan och hjärtat. Sen finns det en poäng i att vara lite som vanligt folk, om man säger så. Vill man påverka måste man närma sig dem man vill tala med. Den där enda natten jag sov i Aqaba fick jag förresten in Bryan Adams på radion i hotellrummet. Jag sjöng med i Summer of 69 i all hemlig ensamhet.