Den siste starke mannen

Hösten 2001 var jag föräldraledig med min yngste son. Sedan 1994 hade jag varit de grönas representant i kommunstyrelsen och det bar sig inte bättre än att mitt och exets vardagspussel saknade en bit när det barkade mot sammanträde. Jag var en smula nervös; vad skulle Ilmar nu säga, tuffe Ilmar som aldrig vill ha tjafs och onödiga diskussioner på sina möten. Med viss bävan rullade jag in den vinröda barnvagnen i sessionssalen och stegade fram mot den store ordföranden, bara för att mötas av ett brett leende och några vänliga ord. Självklart var sonen välkommen in på mötet. 
Alla är vi sammansatta av olika delar. Ingenting är någonsin entydigt. Lika okunnig och brinnande fördomsfull som Ilmar har varit när det gäller Israel och judar, lika traditionell som han har varit i bygget av stan, lika geniun är han i sin kärlek till Malmö och sin vilja att göra gott och nytt. På senare år känns det som om han på riktigt brytt sig om miljöfrågorna. Ilmar har varit den starke mannen, han som kunde kosta på sig att buffla och ogenerat sno åt sig äran för statliga satsningar. Han bad sällan om ursäkt och stod fast vid rena dumheter ibland, men också vid viktiga och bra saker. Han är stans siste starke man. Nu tågar sjuttiotalisterna in och inget blir som förr.