Jag förstår att några av er trodde att gårdagens post skulle vara mer dräpande i sitt omdöme om Ilmar Reepalu. Men det fanns ingen anledning till det. Han går och minnet av en människa som försvinner ur ens liv är aldrig entydigt.
Men.
Dels för att Stalin bestämde så på femtiotalet, men också för att det varit lite fint att stödja den svage i konflikter, hur orimligt det än är när man har fakta på bordet. Parat med att USA stött Israel har matten varit klar för vänstern, ty allt USA gör är per definition dåligt. Att medge att antisemitismen finns och är ett problem är att öppna dörren för att Israel behövs och därmed har rätt att vinna krig. Alltså låtsas man att judar är kapitalister som Bonnier och Silbersky och inte alls några som kan bli utsatta. Blir man pressad så säger man att det är fel att hata judar, men rätt att hata Israel (fortfarande utan att kunna ABC om Mellanöstern). Men helst gör man ingenting och ibland undslipper man sig kommentarer om att det tjatas lite väl mycket om förintelsen.
En ännu mer försvårande faktor är att Malmös antisemiter inte är skinnskallar, utan personer som handlar i namn av solidaritet med araber i Mellanöstern.
Det är rena mardrömmen för vänstern.
Det går inte ihop.
Just därför måste jag tjata om det. Och upprepa att all rasism är rasism och att mellanösterns enda demokrati är just mellanösterns enda demokrati.
Det jag skrev igår gäller idag också. Ilmar Reepalu är okunnig om staten Israel och in i det längsta var han lika okunnit om judarnas utsatta situation i bland annat den stad som vi båda valt att göra till vår hemort. Det är inte så konstigt; sedan 1953 har den vänstra vänstern önskat livet ur Israel och från 1967 och framåt har stora delar av socialdemokratin mer eller mindre instämt i den analysen. Genom Per Gahrton har detta spritt sig in i den gröna rörelsen och delar av borgerligheten.
Man har slentrianmässigt och utan att kolla fakta accepterat arabsidans offerroll och bilden av Israel som förövare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar