Mig kan ni lura

Ni vet att jag är en usel lögnare, det har jag sagt förut. Men däremot har jag förtigit en del i mina dagar. Och kommer att göra till den dag jag dör. Jesus, skammens flod kan emellanåt vara en strid ström i mitt inre. Gott åt mig. Det dåliga samvetet är en av de bästa uppfinningar som finns. 

Men ljuga går inte. Som den dagen då jag kom hem sent från stan till min dåvarande och i affekt sa att jag varit och tittat på havet, för att få lugn i kroppen. Det hade jag inte. Hon fattade var jag i själva verket varit. Det var inte fint gjort av mig, men kanske ett nödvändigt steg för fega mig att ta för att börja bryta upp från en dödsdömd relation. Problemet är att jag är lika godtrogen som kass lögnare. Säg något till mig, så går jag på det. Som när exet (inte hon ovan) påstod att det var en gammal gymnasiekompis som skulle komma och hälsa på henne en helg. Lite konstigt var det att hon behövde byta lakan av den anledningen, men vad vet väl jag? När hon dessutom startade en tråd med "Vad ska ni göra i helgen?", på det forum där vi hängde (ni hör att det är längesen, va?), så ägnade jag inte saken en tanke. Det var bara så att geniet hon träffade la ut händelsen på sin blogg och internet glömmer ju aldrig. Jaja. Ovanstående två exempel är såklart preskriberade och egentligen är sexuell otrohet inte någon större sak. Vill du vara med någon annan, så är du ju liksom det på något sätt ändå. Och ser du någon med en annan än den hen lovat trohet, så kan det vara hens once in a life time. Vem är du att döma? Men jag fascineras av människor som kan ljuga obehindrat, det gör jag. Kombinera det med victimshifting, så har du en gigantisk makt över en annan människa. Det blir den som kollar upp lögnen som är syndare. "Varför kollar du mig, din jävla stalker?" Ja, det jag inte vet har jag oftast inte ont av och jag föredrar att vara naiv framför att vara bitter eller misstänksam. Mig kan ni lura. Go ahead.