Sjöstedt, brexit och jag

Det är längesen nu, men en gång satt jag och Jonas Sjöstedt vid samma bord och pratade med pressen. Vi representerade Nej till EU och jag skäms vid minner. Jonas gav mig beröm flera gånger och han var lika trevlig som ni tror. Efteråt tog vi en öl och sen sågs vi inte mer. Det är inte konstigt att V har vuxit under hans ledarskap, han vet hur knivar ska slipas. Kan man charma mig, så kan man charma många. Men vi hade ju så fel om EU. Egentligen fattade jag det redan då, men det var som med Israel/Palestinafrågan, en dundrade Gahrton vann alla diskussioner bara genom sitt höga decibeltal. Det var normen i den tidens MP. Alla diskuterade, men så, boom, dundrade Garthon och vi föll till föga som snälla skolbarn. Så jag grät inte när vi kom med i EU. Tvärtom. Sen kom omröstningen om euron år senare och då röstade jag Ja. Förlorade alltså två gånger, trots att jag ändrat åsikt på vägen. Typiskt mig. När det var dags för omröstningen om Brexit så satt jag och Sara och kollade på valvakan i ett hotellrum i Belfast. Vi hade flugit in (ja, vafan, solen har fläckar) från Liverpools John Lennon-flygplats dagen innan. Alla medier hade varit fulla med brexitdebatt och det handlade uteslutande om att begränsa invandringen, inget annat. Så började resultaten ticka in och Sunderland var först ut och tydligt Leave. Vi var chockade och alla kommentatorer likaså. Så fortsatte det och vi gick och la oss och på morgonen vaknade vi i en stad på en ö som sett engelska incels och reaktionärer rösta bort dem ur unionen. I Belfast var det en stor majoritet för remain.

Nu lämnar Storbritannien EU om några dagar och Sjöstedt om några månader (är det väl). Tråkigt bådadera, men livet går vidare. Och det är ingen skam att ha fel och att ändra sig. Min personliga slutsats är att min mage sällan ljuger och att om nästan alla tror en sak, så ska du ändå våga göra självständiga analyser. Och EU är en fantastisk uppfinning.