Statyer och passningsspel (tw ideologi)

"Passningsspel är grunden för alla bollsporter", ropar jag till ungarna på den skånska lervintriga gräsmattan. De tittar upp och ser sig förvirrade omkring. Helst vill de ju dribbla och ännu hellre ta upp bollen med händerna, släppa ner den och slå utsparksliknande skott tvärs över planen. De vill vara gyllene stjärnor och eventuellt få en staty med tiden. Om fem år kommer de att drömma om Ferraris och Lambos och det spelar då ingen roll att deras gamle dagisfröken frågade varför en som bor i stan ska ha en bil alls och i varför i så fall en som går fortare än 40. Det finns starkare krafter än jag, är jag rädd. Det är själva poängen med att träna passningsspel. "Vi vinner som ett lag och förlorar som ett lag", ropar jag, när det uppstår inbördeskrig bland pojkarna i ena gänget, efter att det släppts in ett mål på grund av någons misstag. Det är patetiskt. Alla vet ju att det var Zlatan som blev en grotesk staty, inte någon tränare eller materialförvaltare. Vi får de monster vi skapar, men det är tillåtet att drömma om något annat. Om Zlatan får höra att han är ett geni, som kommer han att sluta med självreflektion och tycka att varje impuls är genialisk, även de som innefattar att köpa in sig i Hammarby. När den unge killen inser att han aldrig kan dribbla som Z, så får han hitta andra sätt att få en Lamborghini. Därför är det bra att lära sig passningsspel. Det står för så mycket. Få av oss blir hjältar, men tillsammans kan vi bli ett någorlunda bra lag.