Lång natts färd mot dag - två år senare

Sara och jag hade precis bestämt oss för att skilja oss och jag satt och fikade med vännen E i hennes hem en bit utanför stan. "Du kanske skulle skriva om hur det är att resa med ett ex", föreslog hon. Jag tände på idén. Det vore något att undersöka (som vi alltid säger nuförtiden). Hemma igen efter en cykeltur i hällregn tänkte jag att i så fall för vi det svårare för oss. Ska jag lämna ut, så ska hon få lämna ut. Jag är inte Martina Haag. Sara och jag bestämde oss för att det skulle bli en roman av det. Vi skulle skruva karaktärerna och hitta på för att göra storyn läsvärd och utgivningsbar. Och så blev det. Däremot blev den aldrig utgiven. Efter nej från två förlag, så backade Sara och den ligger fortfarande opublicerad i molnet. Men jag tror att vi hade fått ut den. Häromdagen läste jag igenom texten igen. Och jag tänkte: jävlar, vad tiden har gått. Var det där ens vi. Den manlige huvudpersonen är bekräftelsekåt som en fjortis, grälsjuk och sugen på att dejta. Två och ett halvt år senare minns jag knappt senast jag hade en konflikt med någon. Senast Sara och jag pratade som vänner sa hon ungefär samma sak. Så även om jag saknar en reskamrat och någons närhet, så måste jag påminna mig om hur vi tog fram varandras sämsta sidor och texten visar det. Och hur illa vi ofta tyckte om varandra. Vi hade sju barn sammanlagt och det var ständiga issues om dina barn och mina och även om andra anhöriga. Om det skriver vi inget i texten. Vi skyddade våra ungar. Vi skulle resa igen och karaktären Rebecka beskriver nästan exakt den resa jag gjorde året därpå.

Jag tänker ibland på min senaste skilsmässa som en kapitulation. Att vi gav upp kriget mot omständigheterna. Men i själva verket var den ett fredsavtal på lika villkor. Och långsamt har jag lärt mig att kärlek inte måste vara krig. Men fortfarande är jag stundom plump och taktlös. Natten blev dag.