Dejten på bibblan och varför jag inte är socialist

Min vårdejt, som vi kan kalla V, eftersom det var första bokstaven i hennes förnamn, frågade mig varför jag inte var vänsterpartist. Nu har Kalle frågat sig samma sak. Jag ska svara på det genom att berätta om min dejt på biblioteket. En kvinna hade skrivit till mig på en dejtingsida. Hennes ålder, erfarenheter, intressen och utseende passade som John hos Yoko och redan efter tre mess ringde vi vid. Få saker är dessutom så attraktivt som när en kvinna tar första steget i en heterokontext. Det visar på självständighet och handlingskraft. Hon struntade i alla tusen mail som strömmade in och valde istället själv. Och valde mig. För att hälla extra vaniljsås på äpplepajen, så föreslog hon dessutom att vi skulle ses på biblioteket. Min puls gick upp, pacemakern fick jobba ner den till 150 och magen fylldes av vad som ofta beskrivs som fjärilar. Allt stämde, således.

Men när dagen för dejten kom, så fylldes mitt hjärta av oro. Något skavde. Ändå gick jag dit. Vi möttes vid den konstiga skulpturen utanför Malmö stadsbiblioteks södra entré och på telefon hade vi sagt att vi skulle kyssas, men det stannade vid en anständig kram. Och bibliotekets café var fullt, så vi gick till Sir Toby's på Davidhallsgatan och jag ville ha öl och hon vin och av samma skäl. Vi drack våra alkoholhaltiga drycker, men inte ens det ändrade på fakta. Det som verkar för bra för att vara sant, är för bra för att vara sant. I kärlek som i politik. Socialismen bygger på att du ska kunna räkna ut vad som är viktigt, men det finns ingen sån formel. Hjärtat finns lika mycket som hjärnan. Vi har kropp, själ och ande. Av var och en av hens förmåga till var och en för hens behov, kommunismens princip, som den kallas, funkar inte. Jag vet fan inte vilken förmåga jag har i morgon, än mindre vilka behov jag kan komma att känna av. M, för så hette hon (som två andra viktiga i mitt liv) är en fin människa. Men det är dessvärre inte nog. Hjärtat slår som det slår. Trots pacemakern.