Resrtaurang Möllan, nu som då

När vi kom in satt Sadde vid ett bord och pratade med några. Vet inte alls om vad. Jag och mitt sällskap beställde det vi skulle dricka och gick och satte oss vid ett bord. Jag ska inte svära på det, men det kan onekligen vara samma bord som jag, Stefan, Mats och Anna satt vid för så längesen nu. Anna, som jag var så förälskad i, men som det inte blev så mycket med. Mats, som dog i Indien några år senare, Stefan som var en bromance som sen tunnades ut och försvann. Den gången fick vi sällskap av en man som bad att få slå sig ner bredvid oss. Han tittade uppskattande på Anna, för det gjorde alla och det var utan tvekan Malmösonen, regissören Bo Widerberg. Jag blev helt starstruck, men mina vänner babblade som ingenting. Kvarteret korpen, tänkte jag. Mannen på taket, Elvira Madigan, Joe Hill. Ja, vafan. Vi drack och pratade om helt andra saker. Bo var intresserad av trav. Det var inte vi. Vi möttes som människor gör och det var väl inte mer med det. Staffan Asker skrek och gormade bakom sin disk. Allt var fint och då.

Nu är allt ännu bättre, fast Bo är död sen många år och vi vänner skilts åt. När jag sitter med mitt sällskap och beställer in musslor, så är det som någon som varit med om saker. Jag blir aldrig starstruck längre, för några leder barn till kunskapen och andra gör andra saker. Borden på Möllan tycks ha lackats om ett antal gånger och jag har fått patina och folk får väl tycks vad de vill om den saken. Min vän och jag pratar om åldersnoja och konstaterar att vi står över det där.