Snart kanske du själv sitter på den där bussen

Läser och hör på radion om bussolyckan i Sveg. Ett sextiotal åttondeklassare på väg till eller från en skidort satt på en buss som körde av vägen och nu har skadade förts till sjukhus i Östersund, Mora och Falun. Vi sitter med morgonkaffet och tänker att det kunde varit något av våra barn. Man tänker ju så, fast alla barn är allas barn och allt det där. Tänker också att det är så mycket som bara är tur eller tillfälligheter. Man ska inte klappa sig för bröstet för mycket, varken som förälder eller i någon annan egenskap. Det är sällan din förtjänst, men inte heller ditt fel. Ansvar, alltid, men man varken kan eller ska försöka skydda dem mot allt. Igår satt mina yngsta på bussar till och från Göteborg. De kom hem lyckligt båda två, trots att chaufförer kan somna vid ratten eller slira och trots alla rötägg som finns i den ändå till största delen positiva supporterkulturen. Den ålder som de är i nu har jag ganska lätt att minnas. Jag satt på Götaplatsen vid poseidonstatyn och lyssnade på Nationalteatern i mina lurar. Ge mig mitt liv nu, sjöng Anki Rahlskog och jag nickade instämmande.
Sen gick jag nerför Avenyn och köpte revbensspjäll och folköl nere på Gunnars livs innan jag åkte hem till min kartong i Masthugget. Jag kan fortfarande häpnas över hur kloka mina föräldrar var som släppte mig fri så tidigt.
Men allt kan förändras på bara en sekund.  Fel människa på fel plats och allt är förändrat för alltid, men även rätt människa och rätt plats.
Ge mig mitt liv nu sjöng hon i mina lurar. Ta ditt liv och ta det nu är ett bättre sätt att förklara. Låt dem sjunga sin egen sång. Snart kanske du själv sitter på den där bussen.