Jag måste iväg

I morgon är det dags att resa igen. Denna gång till Bryssel för en påsk i Europas huvudstad, promenader, våfflor och musslor med pommes frites till. Vi flyger, för tåg är inte realistiskt, det är inte som förr när man varje kväll kunde åka från Köpenhamn till nära nog vilken metropol som helst i Europa och komma fram utvilad eller omskakad på morgonen.
Jag reser helst till städer. Det är liksom där saker händer. Människor, torg och trädkantade alléer och främmande språk och dofter, det är sånt som ger perspektiv och vackra bilder att ta fram under ångestnätter och gråmulna morgnar i februari. Resandet är ett gift i min kropp, ända sedan tonårens tågluffar, ända sedan jag för första gången tog steget ut ur kupén och in i vimlet i världen. Det är till resor mina pengar går, det förblir så år ut och år in. Jag testade att leva utan det, att leva upp till något annat, att vandra lugn i vardagen, men det fungerar inte. Rörelse är den rastlöses drog. Jag måste iväg.