Blogg 3000 - tappade nycklar och sugar

Onsdagsmorgon med grus i ögonen och hett starkt kaffe. Det är dags att ta sig till jobbet, men först ska jag korsa en annan linje. Det är dags att publicera bloggpost 3000, sedan starten 2005 och jag frågar min läsekrets vad den ska handla om. Min kollega vill att jag skriver om henne och någon pratar siffror och någon annan EU. 2005 är inte bara längesen, det är eoner av händelser sedan. Min kollega var ett barn i grundskolan och Trump, Brexit eller rasister i riksdagen var mardrömmar man lätt kunde avfärda.
Å andra sidan var minoriteter och kvinnor långt ifrån så kaxiga som nu, så de kränkta snubbarna kunde fortfarande verka fritt inom systemet utan oranga män i Vita huset eller taggtråd runt Storbritannien och tvärs igenom Irland (igen). Min kollega ger mig hur som helst en varm kram när jag kommer till jobbet. Jag behöver det, min sug är tappad, mina energidepåer träffar botten, fast hjärtat slår som i introt till Ballroom blitz. Jag har samma sjuka som Churchill och Abraham Lincoln, så det finns hopp ändå. Och solidariteten mellan oss på enheten finns, trots att ledningen söndrar och härskar med hjälp av individuell lönesättning. Det håller mig vid liv och sen kommer nog hälsan tillbaka vad det lider. Och på vägen hem från jobbet tappar jag mina nycklar. Inget är så symboliskt för mitt liv som just det. Tappade nycklar och sugar och ständigt behov av andras hjälp och bekräftelse. Med nyckelknippan försvann min bricka med sinnesrobönen. Men den har jag lärt mig utantill.