16 april 2017

Solidaritet och ödmjukhet, för helvete

Kaffe och croissant på Bryssels sydstation innan vi tar tåget till Luxemburg. Vi är privilegierade. Vi kan ta oss till ställen och hem igen och allt står kvar där vi ställde det.
Annat är det med de vilsna själar som går omkring med pappmuggar eller bara sina händer och ber om några cent, de har med stor möda korsat gränser eller bara fallit ur systemet.
Jag gissar att det här som hemma är lättare än man tror att bli av med allt och de som kommit hit från andra ställen hade inget mer än hoppet med sig.
Jag minns mitt tidiga åttiotal då jag bredde ut min sovsäck på stationer som den här och sov gott med ryggsäcken som kudde, vaktad av stationens biffiga poliser. Så länge man inte verkade vara Baader-Meinhof eller så, för den tiden hade också sina vidriga terrorister, så gick det bra.
Det är lätt att beskriva det som en bättre tid, men tänk efter lite. Halva Europa befann sig inom elstängsel och med angivare och varubrist och större delen av resten av världen styrdes av galna militärer. Folk var instängda och hopplösa. Nu ser vi världen i vår egen vardag och ofta direkt i våra öron och framför våra ögon. Vi borde möta det med solidaritet istället för att tala om förvar och fotbojor och istället för att gnälla över att Malmö stad köper bostadsrätter för att ordna tak över huvudet, så att barn ska slippa sova på gatan. Solidaritet och ödmjukhet för helvete. Dela med dig, det är inte direkt så att det är dina kloka val som till hundra procent gett dig rena lakan och mat på bordet. Tacka turen, tänk på andra. Solidaritet och ödmjukhet, för helvete.

Inga kommentarer: