När fan blir gammal blir han religiös

Vet inte om jag skrivit om det här tidigare. Eller, jo, det har jag. En tolv år gammal blogg innehåller mycket ur hjärtat och hjärnan och somligt säger emot annat som står där. Jag bär på en mångfald, jag får leva med det. Vad jag också får leva med är att det är mycket jag inte vet och kanske aldrig kommer att få veta. Det brukade göra mig frustrerad. Jag ville ha svar, inte bara tro. Nu cyklar jag i isande vind med rödfrusna händer och nöjer mig med att jag inte vet. Jag tror. Det är en stor sak att säga. Här i Sverige berättar folk hellre om sina klamydiaepisoder än om tankarna och tvivlet allra längst inne.
Man vill vara så fullkomlig, så klar över allting och jaga ångesten på porten som en full jultomte som hamnat i fel lägenhet, men du slipper inte undan. Tänk tanken fullt ut istället. Våga säga att du inte vet, men faktiskt tror. Många tar till religiösa riter vid barns födelse, för att formalisera sin kärlek och vid döden. Man tar till sig välsignelser lite generat, lite halvhjärtat, lite som om det bara var ord eller tradition.
När fan blir gammal, blir han religiös, ju mer ungdomen försvinner, desto osäkrare vågar jag vara. Jag har mina skulder, men också mina tillgångar. Det vill jag i alla fall tro.