Jag kommer aldrig att låta jobbet göra mig sjuk

"Chilla, du är på jobbet", tänker jag när jag ser jobbarkompisar fara runt för att hinna med allt. Ta det lugnt, för du kommer ändå aldrig att hinna allt.
Mitt yrke har ju den egenheten att man aldrig blir färdig. Ingen vägg som är målad, ingen mur som doftar av bruk och sten, ingen tavla som sitter där den ska på väggen och heller inget manus som man skickar till trycket. Det är alltid jobb kvar, det finns alltid nya bekymmer och glädjeämnen som dyker upp där de gamla tar slut och som grädde i kaffet blir läroplanen tjockare för varje gång den revideras. Nu ska vi tydligen ovanpå allt syssla med digitalt lärande, hör jag. Det får bli som det kan med det.
Det finns en närmast gullig tro på förskolans förmåga och ibland verkar beslutsfattare tro att förskollärare har åtta armar och vi svarar då med att låtsas att de har rätt. Det ska vi inte göra. Vi blir bara ledsna och frustrerade och till sist sjuka av det. Det blir en livsstil att vara en engagerad medarbetare som inte hinner med, en livsstil och en märklig självbild. Man känner sig misslyckad, fast man jobbar över och fast man tar med datorn hem. Men nu är det ändå så att vart jag mig än i världen vänder så står jag här med bara två händer.  Själv lovar jag dyrt och heligt att jobbet i alla fall inte ska göra mig sjuk. Det bara vägrar jag. Jag tar det lagom och även om jobbet är viktigt, så är annat viktigare. Livet, liksom. Hälsan, ni vet. Min chef kommer säkert i lönesamtalet att framhålla att jag inte gjort något över sig ovanligt under året, som berättigar till en extra bonus. Jag kommer att svara att, men, jo. Jag har typ inte jobbat mig sjuk.