2017, nu kör vi.

Det regnar ute. En och annan bil kör förbi på gatan, men mest är det stilla som i graven denna nyårsmorgon; några överblivna glas och en halvfull Pommac står bredvid kinaschacket på matsalsbordet. Alla sover i lägenheten utom jag, jag hänger i alla sovers moder i vardagsrummet. Jag läser att en villa brunnit ner strax utanför stan och att en raket for in på en balkong på Bangatan, inte långt härifrån, så som det gjorde på balkongen under vår förra nyårsaftonen.
Det sägs att nyår är ett bra tillfälle att samla ihop sig, sammanfatta och sen gå vidare. Utreda vad som är viktigt och vad man kan lämna därhän. I förrgår ringde min dotter, rädd, bara något hundratal meter från eldsflammor som slog upp och riskerade att döda allt i sin väg. Ingen fick sätta livet till den gången, men det spreds rädsla och oro hos sargade och starka i en del av stan som redan är föremål för tvärsäkra omdömen och snabba lösningar. På nätet spreds ord om att man skulle låta det brinna. Män i skydd av skärmar och signaturer lät oss förstå att min dotters hembygd inte tillmäts samma värde som deras egna skyddade kvarter. Samtidigt ser jag hur en nämndskamrat sprider ifrågasättanden om den mänskliga påverkan på klimatet verkligen finns. Klimatet mellan oss och dem, klimatet i stort och i smått.
Vi kan vända och vrida på sakerna, men det är inte så komplicerat att se vad som behöver göras. 2017, nu kör vi.