SD-are är som alla andra

Somnar och vaknar med huvudvärk. Jag som aldrig har huvudvärk. Funderar på vad det kan bero på. Beror det på tårtan vi åt för att fira minstebror, på världsläget eller på något annat? Ingen vet. Kollar ut genom fönstret och ner på gatan och folk som passerar till fots, per cykel med håret inpaketerat i stabila mössor eller med hela kroppen stabilt på plats inne i bilar eller gula bussar. Det slår mig att en av sex där nere röstar på ett gammalt nasseparti i fina kläder, på skinheads som låtit håret växa och mobbare som inte drar sig för att sparka på dem som ligger. Kanske inte just en av sex i mina kvarter (här är vi mest röda, gröna och rosa), men likförbannat. Och de är på ytan som vilka som helst, samma tröjor från H&M, samma skor från DinSko och samma Iphones som många. Mössor med tofs eller kepsar med favoritlagets klubbmärke på. Det är det som är problemet. Rasister ser inte ut som om de kom från Mars och har varken horn eller luktar särskilt illa. Det är som sagt problemet. Man kan gå helt vilse i sin människosyn även om man har aldrig så goda förutsättningar. Kanske är det ibland så enkelt som att man blir som man umgås och kanske att man på sitt sätt tycker sig ha goda skäl att vara missnöjd med saker. Jag vet inte helt. Dålig uppfostran, svag självkänsla eller bristande bildning, kanske?
Men oavsett vad så har man medvetet lagt en rasistisk valsedel i kuvertet, spottat och pissat på det självklara i allas lika värde. Det är en aktiv handling och kan aldrig försvaras.
Det är viktigt att tala med alla, synliggöra möjligheter och utmaningar. Jag jobbar med barn, jag är van vid det. Men att tala med alla och uppföra sig anständigt ska inte misstas för acceptans för vedervärdigt beteende. Säger jag till ett barn som trakasserar, så måste jag säga till vuxna som gör det. Ja. Rasisterna ser ut som du och jag. Kanske kunde det vara du och jag, kanske kan vi bli som dem om vi inte ser upp. Det vore enklare om de hade horn i pannan.