Sossarnas kluvna tunga om invandringen

Tusentals människor från andra länder söker sig till Malmö och hyser in sig hos vänner eller släkt i väntan på besked om de ska få stanna. Lika medellösa som jag var när jag anlände hit i en grå BMW den allra sista dagen i augusti det år jag fyllde 20. Jag var en belastning, jag kostade stan pengar. Jag slet på stadens asfalt utan att betala för mig. Men ingen fick för en sekund för sig att ifrågasätta mitt val att flytta hit. Annat är det med folk från Syrien och andra länder med krig och nöd. De ska hållas i läger tills de får beskedet att de slunkit igenom nålsögat. Man kan ju annars tänka att den moraliska rätten att vistas i Malmö snarare är större för nödlidande och förföljda än för mig. Eller så kan man ha som princip att alla är välkomna. Inom S finns nu en intern strid om hur man ska förhålla sig till människors önskan att vara i Malmö. Gäller det alla, vissa eller några?
Samma personer som gör en stor sak av att hata rasister och vackert deklarerar allas lika värde gör i praktiken åtskillnad mellan personer på grund av etnicitet. Anders fick stanna, men Mohammed är välkommen tillbaka senare, kanske. Jag vet att en stor tillströmning av människor på kort tid ger oss utmaningar, som vi politiker säger när vi menar stora problem. Då är mitt förslag att vi snarare flyttar pengar än människor. Ingenting är olösligt. Kriget i Syrien kommer heller inte att vara forever. Men S vill flytta människor. Mohammedar, då, inte andersar. Deras argument är för mig slående lika Helle Thorning Schmidts utrop från valaffischer och det är som Widar Andersson säger klassisk socialdemokratisk politik, för oss som minns nittiotalets hårda gränsbommar. S i Sverige talar med kluven tunga, medan samma parti i Danmark säger sakerna rakt ut. Men den praktiska politiken är påfallande ofta densamma.