Det får vara nog med skuld nu

Min son är snygg i rutig skjorta och han har bytt glasögonen mot linser. Han är lång och skarp i sinnet. Vi talar med varandra om livet, skolan och världen när vi promenerar genom gator och parker denna soliga dag. Han är resonabel, smart och rolig. Jag kan vara stolt. Vi går förbi sagolekplatsen och jag minns hur han, jag och hans brorsa brukade hamna där efter lördagarnas biblioteksbesök under de materiellt svaga åren. De lekte och jag läste. Ibland hade jag fika med mig, eller så är det bara det jag vill minnas. Det låter som en idyll, men i minnet av dagarna som gått sen jag påbörjade mitt föräldraskap lyser ett ord starkare än andra: skuld. Jag får vandra med bördan att ha gjort fyra barn till skilsmässobarn och det går inte många sekunder utan att jag påminns om det. Det var fjortondagsskärvor och exkonflikter och alla strider slutade med nederlag.
Och med mig funkar det så att jag har så lätt att suga åt mig det som kan bekräfta misslyckanden och så nära till att stöta bort det som kan göra mig nöjd och tillfreds. Det kan vara mer eller mindre i perioder, men det är så. Ju tvärsäkrare jag låter, desto mer tvivlar jag. Och ändå, när jag ser tillbaka så är det inte så vansinnigt mycket jag skulle gjort annorlunda, tror jag. Så varför denna skuld? Det kunde vara ett ämne för en avhandling eller ett livsverk i nobelpristagarklass. Och jag är varken vetenskapsman eller Marcel Proust. Mitt hjärta fick en andra chans och den glänser i metall innanför huden under vänster nyckelben och ställer nya krav. Men när en börda faller, vaknar så lätt en gammal till liv. Hur som helsr jag får värja mig mot spaningar efter den tid som flytt. Får lova mig att fylla tid med konstruktion och lära mig att låta grubblet passera. Det får vara nog med skuld nu. Det finns inte tid till det.