Andra klassens förälder

Jo, jag vet. I-landsproblem. Det är ju ingen som tvingar mig att bo i en brädhög på en giftig industritomt, precis. Och lika lite behöver jag trängas med tusen andra på en liten båt på väg mellan Libyen och nån italiensk ö. Jag bor i den bättre häften och lider därför dubbelt mer, som han skrev, Wolf Bierman. En första klassens människa i den första världen. Däremot är jag andra klassens förälder, alldeles oavsett hur lite jag tog föräldraledigt lagom till VM eller semestern och no matter hur mycket jag jobbar med barn själv. Det är en sanning som får annars kloka män att bli glödande antifeminister. Man känner sig inte som en förtryckare när man inte har den automatiska rätten att ta ansvar och få närheten till sina barn. Ja, andra klassens förälder är man. Jag är den som satt vid telefonen och väntade på ett samtal från skolsyster som aldrig kom för att hon ringde upp exet istället. Det är också jag som är den som fick foga mig i att "ha en annan roll" som läkaren på BUP sa, när jag undrade varför inte jag kunde få vabba med mitt sjuka barn. Mig ringde inte dagispersonalen upp om minstebror hade feber, inte ens om det var "min" vecka.
Och det var mig försäkringskassan trakasserade, samtidigt som de förklarade att växelvis boende var direkt olämpligt för barnen. Och det är i sviterna av detta jag bygger min relation till mina barn. Jag är förälder på nåder. "Om du vill bo mer hos pappa, så får han gå till rättegång", som mitt barn fick höra av sin mamma.
Maktlös. Invändningarna kan jag: som pappa kan du alltid välja bort föräldraskapet, som man har du högre lön. Men sju dagar i veckan under resten av mitt liv skulle jag välja bort det för rätten att slippa oroa mig för att mista kontakten med ungarna. Andra klassens förälder. Det bara är så.