Jag minns hur jag på åttiotalet promenerade genom Assistens kirkegård på Nørrebro en varm sommardag. Det var chockerande. Folk låg och solade som gud hade skapat dem, så när som på nåt litet tygstycke eller satt i grupper och inmundigade mat, dryck eller rök. Alla aktiviteter var säkert vare sig lagliga eller moraliskt högstående, men man hedrade de döda genom att leva och det var en bra sak. Detta var som sagt längesen, sen dess har folk börjat klä sig anständigare för att möta tidens krav och UV-strålningen och Nørrebro har börjat gentrifieras och på närliggande Jagtvej ligger ett bombhål som en symbol från en annan tid av uppror. Här i Malmö springer jag ibland genom den stora östra kyrkogården och allt man ser är blomsterprydda gravar och ledsna tanter som hukande tar sig fram mellan begravningskapellen som ser ut som reliker från partidagarna i Nürnberg, eller så. Man kan få dödsångest för mindre och det får jag också emellanåt, samtidigt som jag vid andra tillfällen önskat att livet kunde ta slut fortast möjligt. Det är inte logiskt, men allt är ju inte det. När mitt liv verkligen hotades för nästan precis två månader sedan så skrek hur som helst hela jag ut att det inte var dags än och här lever jag obviuosly. Ni vet, i himlen är det försent att njuta och förändra världen. Så ta en fika på kyrkogården eller ta ut er i ett långpass. Inte dead man walking.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar