Överbeskyddad och lättkränkt

Syrran kom över eftersom hon är på en tredagarskonferens i stan. En av talarna på hennes konferens var David Eberhard. Mister det var bättre förr. Han är ju som han är, men nån slags poäng har han ändå ibland i sitt prat om överbeskydd och kränkthet. Ibland är samtiden too much.
Vi som tågluffade som femtonåringar skulle troligen få våra barn omhändertagna om vi dristade oss till att ge våra avkommor samma frihet under ansvar. En orosanmälan skulle i varje fall upprättas och vi hade fått sitta och förklara oss i en besöksstol på närmaste socialkontor. Och detta med kränkningar. Om jag fattat saken rätt så är det upplevelsen som räknas. Om du tycker att du är kränkt så är du det. Oavsett din personliga mognad och oavsett vad som bevisligen ägt rum. Men dina upplevelser och dina tolkningar är inte alltid rätt. Lite skit och förflugna ord får man tåla.
Och i kommunen uppmanas vi medarbetare att anmäla varandra för mistänkta kränkningar mot barn/elever/brukare eller tom när barn kränker varandra. Angiveri och allmän rättsosäkerhet ska alltså göra oss mera trygga. Kamerorna är liksom alltid på.
I alla andra av livets sammanhang är man oskyldig till motsatsen bevisas.  Allt det där gör ju att man blir en smula försiktig eller rent av jävligt feg. Man får liksom inte göra fel, varken som förälder eller som anställd, för då kan man bli dömd till skam och förtappelse utan möjlighet till rimligt försvar. Själv hyllar jag idealet med att se varandra i ögonen och säga som det är, snarare än att anmäla sin nästa. Klart det kan hända att det behövs, men uppriktiga samtal slår det mesta. Och visst är livet farligt, men prövar man inte sina vingar så kan man aldrig lära sig flyga.