Tar en spegelselfie. Det intressantaste på den bilden är tröjan, mitt äldsta ännu existerande klädesplagg. Farsan köpte den i USA när han var där i något jobbrelaterat ärende. Jag var 14 år och tröjan och matchande byxor fick jag, plus en LP med Van Halen som jag bara lyssnade på en gång. Har aldrig gillat Van Halen, men det kunde ju inte han veta. En kan fundera på varför han köpte en tröja i XL, den lär ha suttit som en sopsäck på min taniga tonårskropp. Men den passar nu, om än nedfläckad och sliten. Jag delade vid 14 inte min fars entusiasm över USA, jag var på väg in i politik och punk och såg mig som en rebell. Men egentligen var jag en ensam mes som ingen förstod sig på och somliga föraktade och spöade upp. Så såg min tidiga ungdom ut, denna glädjefyllda tid som så många drömmer sig tillbaka till. Och alla dessa decennier senare är jag lika obegriplig som då. Sitter hemma och summerar mig här och nu. Försöker förstå, men lyckas inget vidare. Det är som om allt jag rör vid blir gödsel, som kung Midas fast tvärtom. Dålig förälder, dålig son och syskon, för att inte nämna hur jag varit som partner: utfallet talar välartikulerat om misslyckanden. Och jobbet som jag tyckte att jag var bra på, det verkar inte så lyckat det heller. Jag ringer upp vårdcentralen. De ska återkomma klockan 15.52, men om jag är döende så kan jag ringa 112. Jag är inte döende, mest trött och besviken på mig själv, ensam, oälskad, uttråkad och trött igen. Kanske blir jag skickad till terapi för att lära mig att det inte är så pissigt ändå. Kanske går det bra. Tills nästa gång. Min syster ringer och säger att jag ska tona ner världssamvetet. Min vän säger: "tänk på dig själv nu". Tycker det är outhärdligt att vända sig inåt. Jag är en som gör världen till en lite bättre plats. Annars är jag ingenting.
Min gamla tröja är mjuk och skön. Ful, men mjuk och skön. Den passar ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar