Oktobers bild i min väggkalender är en spårvagn av typen M23 som kör på Stampgatan österut. Fattighusån ligger stilla. Det är en fin bild. En liksom hör vagnens vinande ljud och känner oktobers blåst mot kinderna. Det är en kall tid vi lever i, sjöng Kim Larsen. Ulf Lundell säger att du måste genom vintern om du vill se sommaren igen. Det finns hur jävla många floskler som helst som går ut på att du ska finna dig i din situation, för belöningen kommer en dag. Hela religioner har konstruerats med den idén som bakgrund. Men jag vet inte om jag orkar. Motgångarna är så jävla många och bekräftelserna så få. Det känns som om vart jag än går så går jag dit på fel trottoar, vem jag än pratar med så blir det miscommunication. Jag står inte ut med mig själv och hittar ingen väg hem. Det är väl i såna här lägen som folk blir frälsta, men jag ber till Gud om att få slippa det, för att svepas med i något är ingen lösning på något. Och jag kallas till ett möte. De vill mig väl, förstås. Alla vill ju alltid det. Men det räcker inte. Sen stannar jag hemma, fast jag hatar det. Det finns inte nog med böcker, TV-serier eller playlists för att fylla en dag. Arbetsmoralen, född i göteborgsk arbetarklass hänger över mig. Jag blir aldrig en medelklassig basinkomstförespråkare. Du ska göra en skillnad, annars kan det fan vara, det här livet. Går mot bättre vetande in på Tinder. Alla söker någon som är trygg i sig själv och som kan få dem att skratta. Jag raderar appen. Visst kan jag få dig att skratta. Det är en del av mitt göteborgska DNA. Men du kommer att få mig att gråta och det vill jag inte. Jag tittar ut genom fönstret och en grävskopa står mitt på gården. En vuxen och ett litet barn i röda kläder leker tafatt. I övrigt är det skymning och tystnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar