Klockan fyra på morgonen i mitten på oktober. Jag är vaken och det är tredje natten i följd som jag är det. Denna gången ändå med mer lugn i kroppen än annars. Det är lördag, om jag somnar om vid sju, så får jag sova hur länge jag vill sen. Det är ingen katastrof. Får ett mail om att jag är utvald. Skickar jag bara mina kontouppgifter, så får jag inte mindre än en miljon dollar. Det känns fint. Utvald, som i "vem de utvalda ska bränna nästa gång", som Afzelius sjöng lite tanklöst, utan att fatta det antisemitiska budskapet. Ja, jag är utvald att gå genom världen på mitt sätt. Utanförskapet är det enda som varit konstant i mitt liv. Skickar en Cohenlåt till någon, en bekant bara, såna finns även i de tystaste av timmar. Människor är intressanta, ensamheten kan vara outhärdlig, men ett liv med fel person är ännu värre och jag är lika utanför när jag är med någon som annars. De senaste månaderna har jag haft svårare att omfamna utvaldheten än annars, cirklarna har varit rubbade, vi går inte in på varför, natten har tusen ögon och det är vad det är med det. För övrigt tror jag inte att den minimala svenska slavhandeln har ett dugg med afrofobin i Sverige att göra. Svenskar är inte värre rasister än andra. Min pappas morfar var en fattig unge som auktionerades bort. Sorry, men det är även här klass som trumfar allt annat. Men rasism finns ändå. Farsan berättade hur han och andra som gick på Afrika på femtiotalet föll in i det. Men han reflekterade över saken och ändrade sig. Jag höll ett tal en gång på torget där jag önskade alla människor samma privilegier som jag har. Utvaldheten att på det viset vara norm. Privilegiet i att inte behöva bli sedd. Att gå för sig själv vid sidan av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar