Sven Wollter är död och med honom dör något mer; det rödfärgade göteborgska kulturetablissemanget. Jo, jag vet att han bodde i Luleå på slutet. Men ändå. Det pratas ju i dessa dagar på Twitter och stockholmska kultursidor om Wollters politiska åsikter, hur han sades dyrka Stalin och gud vet vad. För oss som varit unga i Göteborg och nosat lite på kulturlivet är det som då kallades KPMLr inget uppseendeväckande. De var inte många, men de syntes överallt. Och de promenerade sitt prat mer än de flesta, höll disciplinen i demonstrationer, för revolutionen var inget som en skulle påbörja lite hopp som happ och var ofta solidariska i vardagen. Inga babblade intellektuella. Bland r-arna fanns många patinerade socialarbetare som verkligen brann för att hjälpa de allra svagaste. Sven Wollter och ett gäng runt honom drog igång Angeredsteatern och spelade ute i betongen. Skulle kulturen ut till folket, så var det självklart att Sven Wollter var med och gjorde det. Min bild av r-arnas gärningar i praktiken är mestadels positiv. Det var inget flum direkt, även om de var hopplöst naiva i sina politiska analyser. Vi behöver inte fördjupa oss i det. Och Sven Wollter förefaller ha varit en god människa. Inte utan brottningsmatcher med sig själv och världen, inte utan skuldkänslor. Han fick begrava ett av sina barn. Han var i sin krafts dagar Sveriges bästa skådis. Lätt. Och han använde det för att roa och oroa. Bra gjort. Tack för allt, Sven. Och i Kirseberg bor en annan Sven med vänsteråsikter och drömmar att förverkliga. Inte på en scen kanske, men på andra sätt. Tiden får visa hur. Till skillnad från sex av åtta kvinnliga språkrörskandidater för MP är det inget problem för oss törnbladare i min och nästa generation att kalla oss vänster. Vi är det vi är. Tänker att vi kanske också hamnat i det som kallas avgrundsvänster om vi tillhört Sven Wollters generation. Så Sven är död, men Sven lever. Och drömmen om någonting mer och större. Att en annan värld är möjlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar