Promenerar till Rosengård och hem igen. Det är dagen efter kvällen före, inte någon baksmälla på riktigt, mera att känslan av ensamhet förstärks när en vet vad gemenskap är. Jag önskar att jag vore förälskad en sista gång. Jag önskar att jag kunde glädjas åt att mitt ex verkar ha hittat någon att flytta ihop med, önskar att jag inte vore missunnsam, men det är jag. Det skulle vara jag som hade någon som ville flytta ihop med mig, men det har jag inte och dessutom vill jag inte flytta ihop med någon. Det är krångligt inne i den här skallen. De som kommit i min väg de senaste åren har jag vänligt men tydligt avvisat, utom två som tydligt inte ville ha mig. Nu får det ringa på dörren om det ska hända och det gör det inte.
På uteserveringarna och på fiket inne på Rosengårds centrum är det män och åter män. De pratar i grupp på språk som jag inte fattar och dricker kaffe ur små koppar och äter baklava. This is a man´s world. Sen går jag in på biblioteket, lämnar och lånar och går hemåt igen. Funderar på om det finns någon av de ledande kvinnorna i partiet som ännu inte anmält sig som språkrörskandidater, förutom den som så tydligt deklararat att hon inte vill. För min del hade vi kunnat skippa det töntiga språkrörssystemet och valt en skarp och tydlig person till partiledare istället. Språkrörssystemet var kanske värt att pröva när det var åttiotal, men nu har tiden gått ifrån det. På de typ tio första platserna i kön till partiledarposten skulle det stå kvinnor. De är de skarpaste knivarna i vårt parti.
Nere vid ingången till Södervärnsgatan 3A står en katt och jamar. Jag släpper in den och den försvinner snabbt uppför trapporna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar